Jag har gjort det igen! Tagit på mig för mycket, lovat för många, planerat för långt in i framtiden och hamnat i en svacka. Det är varken första eller sista gången det lär hända men förhoppningsvis lär jag mig för varje gång. Det är nästan så jag tycker att det blir jobbigare att säga nej, att inte ta på mig för många saker. Det syns ju inte utanpå att man mår dåligt inuti, jag ser det inte ens själv. Det blir även svårare att acceptera att det inte går fortare framåt och att jag går på samma nitar om och om igen. Ena dagen känns allt riktigt bra och jag är på topp. Nästa dag vill jag bara dra täcket över huvudet och gömma mig för alla problem.
Det svåraste är att få dessa två sidor att jobba i samspel med varandra. Man skrattar, konverserar, umgås och jobbar, precis som det skall vara. På insidan pågår ofta ett annat liv. Där har jag en mur av rädslor, krav, ångest och känslan av att snart tappa kontrollen fullständigt. Det är till och med läskigt att skriva om! Jag tror att det är den här obalansen som bidrar till att jag känner mig som en bluff ibland. Jag säger en sak men menar en annan. Vad utsidan säger och gör matchar inte alltid vad känslan är inuti. Jag har därför försatt mig i konstiga och jobbiga situationer åtskilliga gånger i mitt liv. Det här "mönstret" har jag förfinat under många år utan att egentligen veta om det. Det har varit mitt försvar för att inte stöta mig med någon, att inte vara obekväm, inte ställa till en scen, passa in och vara till lags. Det innebär även att jag lärt mig att stänga av känslorna och signalerna inifrån. Jag kan banna mig själv i evighet för att jag hamnat här igen, för att jag lovat och tagit på mig för mycket, och för att jag inte kommit längre än såhär. Det hjäper dock inte mig och min utveckling framåt.
Det handlar ju om att boosta sig själv och det var därför jag skapade bloggen, så mycket har jag lovat mig själv!
Att dra täcket över huvudet och låtsas att man inte finns är ingen lösning...man ser bara löjlig ut;-)