Det är lätt att säga men svårare att tro på när man upplever den. Alla människor upplever ångest till och från, ibland kortare stunder, ibland hela livet. För mig började ångesten när jag var 17 år. Det var en tydlig första upplevelse för det var som att sätta på lyset i rummet, fast ljuset blev lite dovare från den stunden. Mamma var med mig den kvällen och jag kommer ihåg att jag sa till henne att nåt ändrades i mig. Det kändes som om en nervös och främmande känsla hade flyttat in i min kropp. Från den kvällen har jag haft vad man kallar för generaliserad ångest, också kallad GAD efter engelskans (generalised anxiety disorder). Jag visste inte att det hade ett namn då men jag visste att det var nåt starkt som påverkade mitt liv och mina val så till den grad att det förändrade min personlighet.
I början blev ångesten så stark att jag gled in i en djup depression. Jag drog mig undan sociala aktiviteter och undvek alla platser och människor som på något sätt kunde ge minsta lilla ångest. Jag gjorde allt för att undvika känslan av att nåt skrämmande skulle hända mig. Till slut kunde vad som helst trigga skrämmande känslor av ångest och mitt bästa försvar var antingen att undvika eller att bli "handlingsförlamad". Det kändes som om det inte var jag som styrde mitt liv eller mina val, utan ångesten. Till slut blev den vägledaren i mångt och mycket. Jag gjorde de flesta valen inte utefter vad jag ville utan vad som skulle ge minst ångestkänslor. Att "gå runt" känslorna gjorde att jag kom allt längre ifrån mig själv. Jag har läst många självhjälpsböcker, gått i kognitiv beteendeterapi, lyssnat på band om och om igen med affirmationer som skall stärka samt aktiverat mig fysiskt, för att göra mig av med överskottsenergin som blivit ångest. Mycket av det har hjälp genom åren men mest som brandsläckning.
Det var först när jag blev sjukskriven för utmattningsdepression som jag började att förstå hur ångesten hade bitit sig fast hos mig, hur den gavs näring när jag undvek situationer och människor och hur den inte skulle ge med sig förrän jag vände blicken inåt och vågade se med öppna ögon på den. Det låter som något man gör under en eftermiddag men det är nåt jag jobbat hårt med tillsammans med en psykolog, egna sittningar med mindfulness långa promenader och framförallt att öva sig i vardagen när ångestkänslorna tagit överhanden. Det är inget jag är expert på och inte heller någon jag strävar efter men jag har lärt känna mig själv på ett nytt sätt och tydligt blir hur lite man egentligen vet om sig själv och sin egen inre kraft.
Idag hittade jag en nytt youtubeklipp som hjälpte mig igenom dagen. http://www.youtube.com/watch?v=q2_UfFIszkY