Vågar du?

publicerat i Allmänt;
I samband men min sjukskrivning fick jag möjligheten att gå på en stresshanteringskurs i 8 veckor på min vårdcentral i Kungsbacka. Gruppen bestod av 4 deltagare, inklusive mig själv, samt en sjukgymnast och en KBT-terapeut. Det var ganska skönt att gå dit till en början för vi pratade mest om hur det kändes att vara stressad och deprimerad på en mer teoretisk nivå. Jag behövde inte ”känna” efter själv hur jag mådde utan kunde hålla känslorna på avstånd. Jag hade aldrig vågat att känna efter hur jag mådde för jag visste att allt skulle rämna under fötterna på mig då. Jag höll både kropp och huvud i konstant beredskapsläge för att inte tappa kontrollen, vilket medförde att jag var spänd som en fiolsträng. Det var först in på tredje veckan i kursen vi skulle göra övningar för att börja observera hur kroppen kändes. Övningen gick ut på att sitta helt stilla i sin stol, blunda och lägga händerna i knät. Sedan skulle man bara sitta där tills nån sa till att vi kunde titta igen. Det var första gången i mitt liv som jag verkligen hade suttit ner och bara observerat hur min kropp var i ett tillstånd av total stillhet. Jag fick panik och ville bara springa ut. Jag kände ett extremt obehag i hela kroppen som om jag verkligen inte skulle klara av att sitta kvar. Jag var rädd att jag skulle bli galen av rastlösheten, oron och stresskänslorna. Jag bad om att få öppna ögonen redan efter 2 minuter då jag hade börjat att få yrsel. Det var mitt första möte med mindfulness.
Det tog många jobbiga sessioner på kursen innan jag vågade låta känslorna av obehag skölja över mig utan att jag behövde avbryta. Det är bland det läskigaste jag har gjort men också det som har fått mig att våga se inåt. Med lite övning varje dag och med mycket hjälp av min sambo som ibland fick sitta på sängkanten med mig och hålla handen medans jag övade, började jag må bättre. Idag klarar jag att sitta helt själv i upp till en halvtimme, vilket har gjort att jag kunnat hantera mina känslor av stress på ett helt annat sätt än vad jag tidigare kunnat. Jag mår bättre och bättre för varje gång jag gör det och det har fått mig att våga fråga mig själv vad det är som är jobbigt utan att jag föringar svaret.
Utan att överdriva är minfulness den komponenten i min väg tillbaka som gett bäst effekt vad gäller att bli lugnare, sova bättre, lära känna mig själv och ha en mindre stressad kropp. Man behöver inte göra det till en stor grej. Bara sitt ner där du är själv, blunda och bara observera hur kroppen känns, inget mer. Jag har även börjat med att lyssna på guidade sessioner på youtube där dom talar om precis hur du skall göra. Tricket är bara att våga ;-)

Kram och god natt!

Kommentera inlägget här :