Vikten av en promenad

publicerat i Träning;
Först och främst vill jag bara tacka för alla likes och goa kommentarer efter att jag skrivit mitt första blogginlägg, känns som en boost i sig! :-)
 
När jag blev sjukskriven för lite mer än 2 år sedan blev jag helt matt av minsta lilla. Inte bara mentalt men framförallt fysiskt. Jag har i stort sett alltid haft en massa överskottsenergi i kroppen som jag behövt bli av med för att det inte skall stegras till svår ångest eller ångestattack. För att stävja min ångest har jag i mina dar tex: gått från majorna till valhallabadet i full snöstorm för att där simma i ca 60 min och sedan gå tillbaka samma väg, cyklat 3 timmar i sträck upp och ner för backarna i San Francisco, hoppat hopprep konstant i 1 1/2 timme i en mörk och smutsig källarlokal, städat varenda skrymsle i hela huset (ca 7 timmar), gått ut och gått mitt i natten (ca 2 timmar)...the list goes on.
 
Jag har i stort sett alltid gjort något "aktivt" för att bli av med ångesten tack vare att det funkade just då och för att min kropp orkade. Det var därför extra jobbigt den första tiden efter sjukskrivningen då jag insåg att en promenad på 10 minuter i väldigt långsamt tempo gjorde mig yr, anfådd och gav mig ännu mer ångest. Jag hade även börjat med diverse olika mediciner (antidepressiva samt sömntabletter) där insättningspsymtomen var stegrande depression, ångest och extrem rastlöshet. Kombinationen av allt gjorde att jag bokstavligt talat ville krypa ur skinnet på mig själv. Min högsta önskan var att springa rakt ut och så fort och snabbt jag orkade men kroppen och huvudet var inte med. Det är en olöslig ekvation för någon som alltid kunnat använda kroppen till att trötta ut sig och bli av med ångesten. I början fick jag till och med prestationsångest för att jag för varje promenad försökte ta mig 100 meter längre eller komma till nästa lycktstolpe innan jag fick sån ångest att jag var tvungen att vända hem igen.
 
Min läkare som jag är otroligt tacksam över att ha träffat gav mig utmaningen efter ett litet tag att gå en 30 minuters promenad varje dag de närmsta månaderna. Det var det som fick allt att börja vända. Det var på något sätt lättare att någon sa till mig vad jag behövde göra för att få modet att trotsa ångesten och gå längre än mina 10 minuter. Oftast gick jag själv, snö som regn, morgon som kväll. 30 minuters promenad var tillräckligt för att jag skulle kunna hinna att bli lite varm och få de efterlängtade endorfinerna men också den tiden det tog för att inse att ångesten hade försvunnit. Jag som kunnat kunnat hålla på att trötta ut mig i timtal fick nu inse att min nivå var nere på en långsam promenad i 30min, men det var också det som fick mig att börja bli bättre.
 
Även om jag idag har kommit en bra bit på vägen vad gäller träning så har vikten av mina promenader inte minskat. Jag behöver fortfarande ut och gå för att må bra och känna att ångesten lägger sig men det har även gett mig ett helt nytt förhållningssätt till promenader som jag förkastat i så många år. Att göra allt fortare och längre är inte alltid det som tar mig framåt, en 30 minuters promenad är oftast det som gör att jag står kvar med fötterna på jorden.
 
Efter en promenad med fästmannen som varit det allra största stödet för mig genom allt jobbigt.
 
 

Kommentera inlägget här :