I samband med att jag har gått i intensiv terapi i över två år har jag också hittat "gömda" delar av mitt inre som jag inte förut har kunnat eller vågat identifiera. Med hjälp av min terapeut har jag sakta närmat mig de områden inom mig som skapat skräck och obehagskänslor. Så länge jag kan minnas har jag alltid haft en känsla av domedag eller hot utifrån som kan komma att utplåna mig och min värld när som helst. Den har makt att ta allt jag älskar och allt jag är utan någon pardon. Jag har i år blivit stel av skräck när den varit som mest högljudd och jag har mycket få gånger vågat att konfrontera den. När jag väl har gjort det har domedagskänslan blivit än mer paralyserande. För den här känslan finns det inget som heter förlåtelse eller förbarmande. Den hånler, hotar och gör allt för att behålla sin status som min överman.
Det var inte förräns ett litet tag sedan då jag satt i en av mina många terapisessioner som min terapeut frågade om jag kunde beskriva hur denna "känsla" såg ut. Var den i form av någon/något? Hade den/det nåt ansikte? Vem/vad var bakom känslan? Jag kan ärligt säga att jag ryser när jag tänker på det nu. Det som kom fram var karaktären i filmen Carrie från 70-talet, Margret White som var Carries mamma. Jag har sett filmen två gånger på sin höjd. Bilden av denna elaka och domedagstörstande karaktär som alltid håller ett vakande öga på Carrie och fördömer allt hon är och vad hon gjort, var den bilden som kom fram när jag beskrev "känslan".
Att aldrig få vara "fri" från någon/något som alltid är bakom varje hörn och intalar dig att du är synden själv är allt annat än trygghet och kärlek. Det är inte konstigt att jag har varit och till viss del fortfarande är rädd för denna inre Margret White. Nej, jag är inte knäpp och ja, jag har nog lite livlig fantasti, men faktum är att det har varit allt annat än fantasi för mig. Jag kan bara säga att det är först efter att jag vågat identifiera denna känsla som jag har börjat ta tillbaka MITT liv och hittat redskap för att slå tillbaka. Kanske kommer hon alltid att vara en del av min inre bild men hon kommer inte att ha den makten hon haft över mig någonsin igen!
Margret White bakom dörren, spelad av Piper Laurie 1976 i filmen Carrie.